Det är dags för det nya jobbet

På måndag börjar jag mitt helt nya jobb. Min sjukskrivning är över efter 1,5 år och jag ska försöka att klara att jobba 80% från och med nästa vecka.

Det är en milstolpe. Jag är lite nervös såklart. Arbetsplatsen som svek mig rätt så hårt innan jag blev sjukskriven gör sig påmind, och jag känner fortfarande ilska och svåra känslor när jag tänker på den. Därför är det nog bäst att låta bli och isället se framåt.

Jag och min kille försöker lösa problemet med uppehållstillstånd. Det är en svår nöt att knäcka. Varför varför kan de skicka bort min pojkvän, han har aldrig tagit emot bidrag eller kostat något för samhället, han jobbar och betalar skatt och har ett hjärta av guld. Det hela är så sjukt.

Några av mina vänner har sagt att jag inte ”finns där” för dem lika mycket. Först krossade det mitt hjärta, innan jag och min psykolog diskuterade det faktum att jag numera ägnar mer tid åt mig själv och mitt mående, och att det är en bra grej. Att leva som förr, mest för andra och med en vägran att se inåt, är inget alternativ för mig längre. Däremot inte sagt att jag ska göra mitt yttersta (inom rimliga gränser!) för att vara tillräckligt närvarande för mina närmaste.

Idag har jag haft lite långtråkigt. Jag har städat, tvättat, bakat paj och sovit. Jag är inte van med att ha lite tråkigt längre, vanligtvis är det precis så jag hinner med allt. Jag tror att det är bra att jag har lite långtråkigt ibland.

Imorgon är det söndag. Sedan är det måndag och jag är anbudsskribent igen.

Den låga stresströskeln

Inläggen blir färre och färre nu när jag arbetar märker jag. Och så tar min kärlek upp mycket tid också. Och så ska det väl vara antar jag.

Förra veckan kom första ångesten på nya jobbet. Ett hyfsat stort och viktigt uppdrag hamnade på mig när den ordinarie personen blev sjukskriven på grund av, just det, stress. Jag fick jobba otroligt hårt på kort tid för att dra det i hamn. Redan några timmar efter att jag påbörjade arbetet började mitt huvud att värka, och det värker vanligtvis nästan aldrig. Efter det tog det inte lång tid innan ångestet i bröstet kom. Vid varje andetag gjorde det ont, och det hjälpte inte att ta en kortare paus heller.

Som tur är tog jag symptomen på allvar och har lyckats tänka bort jobbet under min långhelg nu. Så ångesten är borta nu, även om jag har varit ovanligt trött hela tiden efter det.

Imorgon får jag prata med min psykolog om det. Självklart skapar det här oro och frustration i mig, för vad ska det här betyda för min karriär?

Jag är också lite chockad för att vara ärlig. Jag förstod att jag skulle bli stresskänslig, men att min stresströskel numera är ca 20% av min ursprungliga var jag nog ändå inte beredd på. Och nu säger kroppen till med större kraft än innan! Det är väl både på gott och ont kan jag tänka, men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur det ska gå…

Rutiner hjälper. Att förbereda och tänka igenom. Underlätta och planera. Att ha en fin fritid med vänner och pojkvän och familj och psykolog hjälper också mycket.

För att inte tala om min lille ”terapihund”. Den här tuffa veckan har jag träffat honom två kvällar. Och varje gång påminner han mig om att det är han som främst hjälper mig att vara ”här och nu”. Jag älskar den hunden gränslöst.

Jag skänkte några kronor till Hundstallet idag också, för jag tycker att de gör ett sånt underbart arbete.

IMG_9737
Jag och en vän och min älskade hund fick spendera gårdagen i detta paradis. 💕

Tack för att jag tog mig till Stockholm

Jag är så himla himla himla tacksam för att jag följde min dröm och tog mig hit, till Stockholm. Jag har så otroligt svårt att se mig själv någon annanstans just nu, lika nöjd med livet. Det har inte varit enkelt, det ÄR inte enkelt, men det är MITT och det är precis det jag vill. Jag lever fullt ut, och det är jag otroligt stolt och tacksam över.

Andra personer hör hemma på andra platser och i andra öden. Men jag tror iaf att jag just nu befinner mig exakt där jag ska vara.

Det är sånt här jag alltid blir påmind om när besök från svunna tider och platser närmar sig.

Terror i min stad

Jag hade planerat att mitt döpa mitt nästa inlägg, alltså detta, till ”Lycka”. För det är vad jag har känt ovanligt mycket av den senaste tiden. Jag har varit mycket lyckligare än förr.

Men idag genomgick Sverige och faktiskt ”min” stad vår första terrorattack med dödlig utgång för fler än förövaren. Fyra personer är döda, många är skadade och traumatiserade och jag passerade platsen för terrorn bara en timme innan det hände. Men jag lever.

Jag dejtar också en av de bespottade, en invandrad muslim som är lika förvirrad och sorgsen som jag över det som skett. Och vi är arga för vi inser att detta dåd kommer att sprida hatet och rasismen och rädslan ännu mer.

Men det är inte det som jag känner för att skriva om mest idag. Det jag känner mest för att skriva om är känslan som jag fick när jag till slut kunde ta tunnelbanan hem till min lägenhet igen. Jag trodde att jag skulle vara nervös över att åka, men det var jag inte. Istället blev jag stolt. Jag var stolt över vilket fint land vi får bo i.

Jag fick syn på vackra påskliljor som kommunen planterat, jag hälsade glatt på den trevliga busschauffören och butiksbiträdet. Vi går liksom där gemensamt på samma mark och försöker lista ut livet. Vi ser och uppskattar samma påskliljor och vi mår alla illa när vi hör om vad som hände i vår stad idag. Och så är det för alla som känner sig hemma någonstans. Vi älskar vår lilla plats. Och nu när någon försökt att skrämma oss från att njuta av den så känner jag mest ett envist och trotsigt NEJ, de ska inte få vinna!!

Jag ska ut på stan, åka tunnelbana och buss, njuta av vattnet, det gröna och naturen i Stockholm och jag ska njuta av mannen jag dejtar som är helt jävla underbar.

Och jag ska tacka gud för att jag och mina närmaste inte skadades mer i attacken. Och jag ska känna med dem som påverkades mer än jag.

Och nu ska jag sova. ❤

En drömbra dag

Jag tror jag har haft en sån där dag som jag tidigare har drömt om idag. Jag har på många sätt ägnat mig åt vardagliga saker. Men ändå… det har varit en drömbra dag.

Jag vaknade med mannen jag gillar och fick ägna dagen ihop med honom innan jag mötte upp min bästa vän för middag och bio. Jag skrev under ett anställningsavtal. Jag fick prata om min daghund. Jag fick konstatera att jag klarade av att säga nej till våldtäkt och utnyttjande och förnedring.

Att istället för att våldtas på ett hotellrum välja att spendera tid med mannen som:

– skickar pengar hem till sin faster

– fixar med vattenglas på nätterna enbart för min skull

– laddar min telefon åt mig om han märker att det behövs

– håller ut sin hand åt mig när han går utanför dörren, precis som det vore självklart att vi skulle hålla handen

– smeker min lite för stora mjuka mage och säger att han har saknat den

– säger att jag är sexig och fin

– som bryr sig så mycket om andra,

det känns som ett rätt bra val. ☺

Inne i fighten

Idag nekade jag honom. Jag ljög och sa att jag skulle bort. Han tog det bra. Vilket nästan bara gjorde det svårare.

Sedan dess har det mest gungat i mig. Har nog känt det mesta. Det har inte varit vackert, det har inte gått bra, det har inte gått dåligt.

Än så länge kan allt hända. Men jag har i alla fall påbörjat fighten.

***

Synd att denna dag blir ihågkommen, främst för denna modiga, men skakiga, fight snarare än dagen då jag skrev på ett anställningskontrakt igen efter min långa sjukskrivningen. Eller dagen då jag blev erbjuden en fantasi-bra lön. För allt det hände också.

Låt det här gå väl på nåt sätt nu.

En svår dag

Det har varit en rätt svår dag idag. Mannen som brukar skada mig kommer till stan i veckan, och han vill träffas. Jag vill inte träffa honom alls, men mina utsatta delar lockas ändå av ett möte eftersom det skulle innebära skada och självskada. Jag pratade om allt detta med min fina psykolog idag och vi har nu en plan som känns fungerande för att jag inte ska träffa honom.

Det blir den allra första gången som jag säger emot. Det är helt galet stort och väldigt otäckt.

De kommande dagarna ska jag hålla en dialog mellan min mig själv och min utsatta del och förklara för den sistnämnda att även om den vill träffa honom och är rädd för vad som ska hända annars, så är det här ett ”vuxenbeslut” där Ida måste säga nej för att skydda oss båda. Det är det rätta att göra.

Hoppas den utsatta, lilla, delen av mig inte blir för rädd.

Dagen blev inte bättre av att jag fick ett jobbigt samtal från min bror, där han fick mig att känna mig omyndigförklarad och lite dum. Han är världens bästa bror och person och jag försöker se det som att han ”bara” är överbeskyddande av mig på grund av kärlek. Och för att jag har varit igenom mycket. Men ändå, av alla personer väntade jag mig inte det här från just HONOM, det är därför det gjorde så ont.

Men jag lagade i alla fall en god indisk och vegetarisk gryta idag – med kikärtor i som jag brukade avsky men nu kan äta! Och imorgon ska jag skriva jobbkontrakt innan Hasse-söt kommer och jag får krama på honom 🐶.

Plus att jag beställt en ny mjukiselefant från nätet. Och köpt en ny fin blomvas.

Jag försöker muntra upp mig själv ☺

IMG_9066

Jag fick jobbet

Om jag inte drömmer nu så tror jag precis att jag fick ett jobb igen 😭

Ett på halvtid, på ett ställe där jag varit tidigare. En fin arbetsplats med vackra snälla människor. Jobbet är först bara i 2,5 månader, sen får vi se.

Wow. Jag har varit sjukskriven ett år och varit så rädd så rädd för att inte kunna jobba mer. Jag… har inte riktigt ord just nu.

Åh 😀😭